Just nu pågår Stockholms Jazzfestival, och parallellt har den Afrosvenska historieveckan ägt rum på Etnografiska museet. På flera olika institutioner och organisationer i vår huvudstad uppmärksammas Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln.
Det kan tyckas ironiskt att en jazzfestival som vill hylla en musikgenre som till stor del uppkommit genom att svarta slavaättlingar, främst i USA, spelat och utvecklat musik tillsammans, i år nästan uteslutande ger plats för vita musiker och artister. Just i år när Black Lives Matter-demonstrationer alltjämt pågår världen över, och som bidragit till att sätta ljus på den ojämlikhet som råder och drabbar svarta människor, känns det i det närmsta osmakligt.
Statistiken är välanvänd vid det här laget, men både Mångkulturellt centrums Afrofobirapport (2014) och Länsstyrelsens rapport ”Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden” visar dystra siffror både när det kommer till mängden hatbrott som afrosvenskar utsätts för och situationen för afrosvenska på arbetsmarknaden.
Kanske vill Stockholms Jazzfestival skylla på den pandemi vi befinner oss i, och hävda att det är svårt att få hit internationella jazzmusiker? Absolut, men varför gå över ån efter vatten?
Det finns flera svarta jazzmusiker och artister verksamma inom Sveriges gränser, och det vore ett utmärkt tillfälle att lyfta, och låta dem ta plats på scenerna. För argumentet att vi inte finns biter inte längre. De som är etablerade och fullt aktiva i Sverige, och som trots allt har hittat en plats i etablissemanget, lyser med sin frånvaro i årets program. Och om Stockholms Jazzfestival har intresse av att se en mångfald ibland publiken så måste de aktivt göra en del andra val när de bokar artister. Frågan vi ställer oss lyder: Vad betyder “Black Lives Matter” i konkret handling?
Om vi ändå ska försöka se något positivt med hela situationen så är det att Stockholm Jazzfestival bidrar till att än en gång belysa det strukturella problem som kulturbranschen i Sverige dras med. För som vi har sagt tidigare, det gäller inte bara enstaka aktörer, det här är ett generellt och strukturellt problem som visar sig i alla aspekter av branschen. Med det sagt så vill vi ändå rikta oss just till arrangörerna för årets festival och fråga vad som gick fel? Om ni har svårt att veta var ni ska leta kan ni fråga oss. Vi vet, för vi finns och har funnits här hela tiden.
Stockholm Jazzfestival gör om, gör rätt!
