Med anledning av tidskriften Resumés ”scoop” om att skådespelaren Suheib Saleh spelar en roll i en tv-serie och en annan roll i en reklam, måste frågan ställas – vet redaktionen på Resumé att yrket skådespelare har funnits ända sen de gamla grekerna? Och att yrket innebär att man som skådespelare tar sig an olika roller?
Den första kända skådespelaren Thespis klev runt 500 f.Kr. upp på Dionysosteatern och hävdas vara den förste som framförde ett stycke ur ett manus. Det borde med andra ord inte kunnat undgå Resumés redaktion att yrket skådespelare har funnits väldigt länge. Inte heller borde det kunna ha undgått dem vad yrket går ut på.
När föreningen TRYCK startades för snart 10 år sedan, av bland andra skådepelarna Josette Bushell-Mingo, Astrid Assefa och Astrid Kakuli, var det ur en frustration över att svarta skådespelare och andra kulturutövare ur den afrikanska diasporan hade svårt att bli castade till roller eller få jobb. Svarta skådespelare fick oftast spela stereotypa roller som någon typ av kriminell. Längre än så verkade svensk teater och film inte förmå att tänka om svarta liv. Som att personer ur den afrikanska diasporan inte kan sörja, ha 40-årskriser, vara laktosintoleranta eller ens kära. Nu i efterhand verkar det löjeväckande. Men det har krävt hårt arbete, både från föreningen TRYCK, som har jobbat med att utbilda skolor och institutioner, och andra afrosvenska föreningar och aktivister. Vi har hållit i seminarier och hela festivaler för att belysa och uppmärksamma de fack som vi blivit placerade i och samtidigt försöka bredda bilden av oss själva i samhället. Mycket har hänt och vi kan idag se en rad svarta skådepelare utöva sitt hantverk inom svensk film, tv och teater – Nanna Blondell, Anna Sise, Alexander Karim, Richard Sseruwagi, Christopher Lehmann, Ellen Nyman, Kayo Shekoni, Måns Clausen, Solí Myhrman, Astrid Assefa, Magdi Saleh, David Nzinga, Maria Salah, Angelika Prick, David Lenneman… Listan är lång.
Vi trodde att vi var förbi en puckel. Men så kommer då Resumés artikel. Och det känns som att kastas tillbaka i tiden. För nu, när vi i större mån tillåts vara mångfacetterade, framstår det som skrattretande att en tidskrift inte kan tillåta att en svart skådespelare spelar olika roller samtidigt. Vi som afrosvensk förening är oerhört stolta över Suheib Saleh, som vågar göra ett porträtt av en knarklangare. I en intervju i StockholmDirekt pratar Suheib Saleh själv om att han var rädd att känna sig som en svikare när han tog rollen. Men det Suheib Saleh alltså var rädd för var att hans vänner och bekanta skulle tycka att han spelade en stereotyp, inte att bli ifrågasatt för sitt yrkesval av en så kallad branschtidning.
Men låt oss bli allvarligare för en stund, för även om vi kan hånfullt skämta om att en tidning som säger sig rapportera om medier inte verkar veta vad yrket skådespelare går ut på, sätter det här fingret på något viktigt. För medan Resumé väljer vinkeln att en svart skådespelare som spelat knarkkurir sedan inte kan ta rollen som patient i en reklamfilm för en vårdapp, funderar vi på vilken vinkel vi ska välja. Den där vi pratar om att afrofobiska hatbrott är de vanligast förekommande hatbrotten och att afrosvenskar är särskilt utsatta för våldsamma hatbrott?
Att afrosvenskar har landets högsta arbetslöshet av alla ”etniska” minoriteter, oavsett hur länge de har levt i Sverige och är mest drabbade av att ha jobb som de är överutbildade för? Eller ska vi välja den där vi pratar om hur skådespelare riskerar att få minimal pension då rollerna är få, speltiderna korta och lönen låg?
Eller ska vi prata om hur Resumé väljer att spä på den stigmatisering som unga, svarta killar riskerar att utsättas för enbart för att de är unga, svarta killar och det mesta medier vill rapportera om är när någon begått ett brott. Sällan gäller rapporteringen nyheter där killar som Saleh får uppmärksamhet för sin person och/eller sina bedrifter och meriter. Men till sist kanske vi väljer vinkeln där vi pratar om att det är hög tid för mediehus att inte bara utbilda sig i frågor om rasifiering, utan även börja se över sina egna strukturer och vilka fallgropar de riskerar att ramla i. För den här gången föll ni pladask, Resumé.
Avslutningsvis vill vi komma med tre krav.
1) Be Suheib Saleh om ursäkt.
2) Utbilda er. TRYCK kommer gärna till er och föreläser.
3) Gör om och gör rätt. Intervjua Suheib Saleh, vilket ni borde gjort från början, istället för KRYs presschef.
Undertecknat TRYCKs styrelse
David Lenneman, ordförande
Alle Eriksson, ledamot
Andrea Davis-Kronlund, kassör
Issraa El-Kogali Häggström, ledamot
Madeleine Opera, suppleant
Paulo Saka, suppleant
Mary-Anne Buyondo, suppleant
TRYCK är en politiskt obunden ideell förening, bestående av kulturarbetare ur den afrikanska diasporan verksamma i Sverige.
